Klockan är snart tolv på natten och jag känner mig smått olustig inombords. Känns som att jag på något vis vill förklara mig själv, mitt beteende, min skada, min värk. Jag skriver främst för min egen skull, har en sorts frustration inom mig som jag vill få ut. Men sen kanske jag också skriver för att någon annan i samma situation skall få något sorts stöd. Eller hjälp. Eller tröst. Eller bara veta att det finns någon som vet exakt hur det känns.
Historien om min whiplashskada började en sensommardag 1998. Den dagen var jag och min goda vän med om en hemsk frontalkrock. Vi krockade med en husbil, båda körde ca 80 km/h. Jag minns att jag såg att bilen kom över på vår sida, minns att det sista jag sa var "vad fan håller den där på med" och sen smällde det. Det jag sedan minns är när min vän desperat vill komma ur bilen, hennes skrik. Jag minns en enorm smärta. Jag minns att vissa saker, när vi kommer till sjukhuset och polisen vill att jag skall blåsa i alkometern. Jag trodde för ett ögonblick att jag hade kört full. Det jag minns är luddigt. Jag minns ambulansfärden till Vasa när min vän höll mig i handen. Jag minns när läkaren klippte sönder min BH, tyckte det var sjukt jobbigt, den var ny. Jag minns natten på intensiven. Jag minns skräcken när jag skulle iväg med helikopter till Helsingfors. Jag minns slangen i magen som tömde ur blodet från buken.. Jag minns smärtan när den drogs ur. Jag minns skiktröntgen med kontrastvätskan och sköterskan som inte hittade några blodådror. Såna små saker minns jag. Jag minns att jag tänkte att bara jag kommer hem frisk så ska jag varje dag i resten av mitt liv vara tacksam över att jag lever. Jag minns också att jag jag tackade högre makter för att min dotter (då endast 1 år) inte var med i bilen. Jag minns min dotters uppgivna gråt när jag sjöng "Nu i ro slumra in" för henne via telefon från Helsingfors. Jag minns min glädje när hon staplade in och hälsade på mig i Vasa när jag blev överflyttad dit. Mirakel, verkligen. En ruptur på 10 cm i levern, en mindre på mjälten. Brutna revben, inre blödningar. Men jag levde! Då kände jag mig frisk. Livet kunde fortsätta. Inga allvarliga men.
Nackskadan gjorde sig påmind rätt snabbt. Jag kände mig rätt trött i nacken ofta. Inget jag tänkte på direkt. Jag var bara 20 år, livet lekte. Min kropp var ung och jag tänkte inte mycket på olyckan. Nackbesvären kom och gick, men jag tänkte väl att det var helt normalt. Jag menar, alla har väl ont i nacken då och då? Man vill ju helst inte klaga i onödan heller. Åren gick och nackbesvären höll i sig mer eller mindre. Ju äldre jag blev, desto värre blev besvären. Under årens lopp har jag sökt läkarhjälp för domnande och svag höger hand, ja överlag problem med högra sidan av kroppen och ofta svindel, synproblem och illamående. Jag har inte gått regelbundet hos fysioterapeuter eller massörer. Har alltid sparat det tills det är riktigt akut. Då det är akut kan jag inte fungera längre. Det känns som att jag hör sämre, ser sämre, inte kan koncentrera mig, är nere och lessen och jag orkar helt enkelt inte hålla upp mitt huvud. Ibland är det lättare när det är ren värk i nacken, då funkar ju Burana. Men mot tröttheten i nacken hjälper inget. Huvudvärken ovanför högra ögat har också blivit värre nu med åren. Jag upplever också stickningar runt munnen och rytmstörningar. Ja, listan kan göras lång över problem jag haft under årens lopp som jag nu av neurologen fick bekräftat att alla kommer från min whiplashskada. Jag kan förstå att en skada som min inte förstås så lätt av andra. Man kan ju omöjligt sätta sig in i hur en annan människa upplever smärta. Ibland kan jag dock känna mig lite missförstådd. Det är inte bara "vanlig nackvärk". Det är lite mer än så. Den gör så att jag slutar fungera, både fysiskt och psykiskt. Jag blir så jäkla trött alltså. Jag tror att denna whiplashskada har gjort att jag mer och mer isolerar mig. Den gör mig så pass trött att när jag kommer hem från jobbet vill jag bara ta det lugnt. Jag har ett sittande jobb, ett jobb som jag älskar men som verkligen inte är bäst för min nacke. De stunder när jag inte orkar längre är såklart jättejobbiga. Duktiga flickan i mig säger att jag inte får visa mig svag, att jag måste orka, "det är ju bara lite nackont"-typ. Men kroppen säger ifrån big time. Den har börjat säga ifrån med besked nu på sistone. Mera värk, mera trötthet. Burana-bruket är alldeles för stort. Men som sagt, jag älskar mitt jobb, skulle aldrig vilja vara utan det.
Som tur är har jag träffat en alldeles underbar fysioterapeut. Som ser hur jag mår direkt jag kommer innanför dörren. "Jaha det är en sån dag" kan hon säga. Eller "oj, det är en sån dag" när jag kommer in och ser piggare ut. Jag har fått övningar som jag flitigt gör och jag känner att med övningarnas hjälp kanske jag kan leva ett rätt hyggligt liv med skadan. Och med hennes hjälp! Hon vet exakt var skadan sitter så jag behöver inte förklara något, bara lägga mig ner och känna att spänningen släpper, hörseln blir bättre, huvudet klarare.
Ja, vad vill jag då få ur mig med denna text? Vet inte. Bara förklara mig kanske. För att jag kanske drar mig undan ibland, utan synbar orsak. Eller för att jag jämt klagar över nackvärken. Vill verkligen inte vara så. Vill bara att alla ska försöka förstå. Att det inte bara är vanlig nackvärk. Utan att den lamslår mig när den sätter in. Jag fungerar inte normalt då. De stunder när jag känner att nacken är någorlunda i skick, de är mina ljusglimtar och jag verkligen njuter som en galning av dessa. Dessa stunder är jag också rätt mycket på övervarv, gör massa saker som jag inte kan annars. Städar för mycket, stressar för mycket... Vilket sen leder till att nacken säger ifrån igen. Så... Min största utmaning är att försöka relaxa så mycket det bara går. Och min omgivnings största utmaning är att stå ut med att jag är som jag är, jag hoppas att dom orkar med mig trots att jag är jobbig ibland. Det tog några år innan jag accepterade denna skada och tog till mig att jag verkligen har den.
För andra som googlar så ska jag skriva en liten lista på de symptom jag haft under årens lopp:
Förutom jobbig värk i nacken så även,
- huvudvärk ovanför höger öga, kraftig sådan
- svindel, yrsel
- illamående
- psykiska besvär, PMS?
- kronsik trötthetskänsla i nacken
- Kraftbortfall i handen/armen
- Domningar i höger hand främst.
- Smärta i ryggslutet
- Allmän trötthet
- Svårighet att fokusera blicken
- Känsla att jag inte hör bra, typ lock över huvudet.
- Koncentrationssvårigheter, minnesstörningar
- Magproblem av IBS-typ
- Rytmstörningar i hjärtat, extraslag, fladder
- Alkoholintolerans
- Sväljningsproblem
- Andningsproblem
.... för att nämna en del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar